Fossilfri Realism

Kategorier

Arkiv

2020
  •    Juni
  •    Maj
  • Björn Forsberg forskare, författare och folkbildare.
    Kontakta Björn Forsberg Mail: bjornATfossilfria.nu
    Mobil: 072 227 89 11
    Fast: 0914 800 959

    Björn+Forsberg

    Vägval för kollaps

    Under våren har jag tillsammans med författarkollegan Arne Müller kört poden Vägval – på podspaning bortom pandemin (i ABF:s regi). Vägvalet i fråga handlar så klart om vilken väg samhället vill ta bortom Covid-19. För tidigt i våras fanns mitt i all bedrövelse en frisk vind av något annat. En frambrytande insikt runt om i samhället om det som omställningsrörelsen och sociala forum talat i decennier:

    En annan värld är möjlig.

    Jag hörde överallt människor som uppriktigt gladdes åt att samhället om än bara tillfälligt bromsat in. Som kritiskt ifrågasatte sin egen roll i tillväxtsnurran. Som återupptäckt den fantastiska natur som bara ligger där runt den egna knuten … eller hur ren luft kan smaka mitt i stan. Som såg något välgörande i att flygtrafiken stannat av och intalade sig att från och med nu blir det tåget. Och framförallt:

    Hur Covid-19 gett samhället ett unikt tillfälle att starta om hållbart.

    Så länge sen, ändå bara några månader. För plötsligt är det som att samhället kollektivt fått smak på något annat. Att allt ska bli som det var före krisen. Business as before.

    Partipolitiken är redan där. Vi befinner oss plötsligt i ett läge där i stort sett alla partier inte bara vill pumpa upp flygtrafiken till vad den var före kollapsen – utan dessutom få den att fortsatt växa upp i det blå. Kosta vad det kosta vill av våra gemensamma resurser. Moderaterna annonserar hurtigt att man vill köra på full gas uppåt för flygets utsläppskurva medelst en massiv utbyggnad av Arlanda, och S-minister Eneroth som inte vill vara sämre uttalade häromdan att han hoppas på en kraftig ökning för flygtrafiken.

    Var talet om besinning tidigare i år och om att flyget inte kan räkna med någon gräddfil framöver bara en dröm?

    Vad moderater, socialdemokrater med flera alltså säger är att vi skiter högaktningsfullt i klimatet. Nej, man säger det inte rakt ut men det är den krassa innebörden.

    Även politiker vars värderingar jag inte delar kan emellanåt visa en egenskap som väcker min respekt. Ärlighet. Jag föredrar helt enkelt politiker som inte hymlar om sina politiska prioriteringar och som framförallt talar klarspråk kring sina vägval vid helt uppenbara målkonflikter. Före den ack så vanliga politikertyp som svänger sig med pompösa tirader om mänskliga rättigheter och klimatansvar, eller om EU som garant för alla goda principer, men som när det kommer till skarpt läge – att en eller annan BNP-decimal hotas! – aldrig tvekar att blixtsnabbt svika exakt samma ideal.

    Därför vore det renande för debattluften om Löfven och Kristersson kunde säga som det är. Att kära svenska folk ni kan glömma att vi kommer stå upp för klimatet i något sammanhang där detta riskerar lägga minsta lilla sordin på BNP-kurva eller en enda förlorad röst till våra partier. Arlandas expansion och Förbifart Stockholm må vara resoluta steg mot klimatkollapsen men för oss avgjort viktigare än att avstyra denna.

    Med den uppriktigheten hade debatten fått en nollpunkt att ta spjärn emot.


    Lyssna inte till Stordalen

    I Ekonomibyrån på SVT igår höll Petter Stordalen ett eldfängt försvarstal för flyget, flygbranschen och sina egna affärsintressen. Fast där han besynnerligt nog menade att han själv enbart agerar utifrån ren altruism (”Jag vill slå vakt om den fina nordiska samhällsmodell vi byggt upp.”). Kontentan var i vilket fall att trafikflyget skyndsamt behöver återställas till 2019 års nivå … för att sedan fortsätta växa upp i det blå.

    Jag har slagits av att allt kring trafikflyget i Sverige just nu känns väldigt mycket 1945. En nollpunkt där allt står och väger och framtiden ännu inte inletts. Under krigsåren upphörde successivt all utrikestrafik med flyg från Sverige. Sista reguljära förbindelsen gick till Berlin av alla ställen, och upphörde 1944. Samma år, mitt under brinnande krig alltså, öppnade dock den s.k. ”rikslinjen” genom landet. En sorts flygande hurtigrutt från Malmö till Luleå, med stopp i Göteborg, Stockholm och Sundsvall.

    Redan en månad efter krigsslutet brakade allt loss på allvar. Trafikflygsepoken mellan Europa och Nordamerika inleddes i juni 1945. Till en början med ombyggda amerikanska bombplan, som gick mellan Bromma och New York. (Tänk att Sverige var först med transatlantisk trafik!)

    Nu är vi där igen. Från och med 1 juni återupptar SAS en ”slingrad linje” mellan Stockholm-Skellefteå-Luleå. Vilket innebär att jetångorna återigen kommer lägga sig över himlen ovanför gårdstunet vårt. Redan veckan efter tar det fart på allvar. Då sätter SAS in trafik på ett tiotal rutter, däribland till Nordamerika.

    Det är 1945 i repris. Fast för flygets del med en avgörande skillnad. Den gången fanns inget klimathot. Det var bara att brassa på. Så till den grad omstartades ekonomin att SAS redan 1948 hade trafik på betydligt fler utomeuropeiska destinationer än vad man har idag, d.v.s. före coronautbrottet! (Allt detta finns närmare skildrat i min nya bok Fartrusiga.)

    Idag står vi vid ett unikt vägskäl. Det är nu vi har möjlighet att göra om. Nu vi har möjlighet att göra rätt … och en gång för alla slå in på en framtid som inte bärs av flyget. Låt oss inte lyssna till Stordalen och göra om misstaget från 1945.



    RSS

    OM FARTRUSIGA

    ”Forsberg har kort sagt skrivit en osannolikt bra bok … en självklar Augustpriskandidat.”

    Rasmus Landström i Flamman

    ”En alldeles förträfflig berättelse som sätter nutiden i ett perspektiv som borde få oss att fundera över våra liv och hur vi handskas med vår värld. Jag önskar att varje politiker – blå, röd och grön – tog sig tid att läsa boken.”

    Birger Schlaug

    Tillväxtens sista dagar