Fossilfri Realism

Något är på väg att hända i samtalet om fossilomställningen. I min bok Fartrusiga från i våras visar jag – punkt för punkt – varför vägen ut ur fossilsamhället kommer bromsa in hela vår värld. Förnybar energi från vind, sol eller biodrivmedel saknar inte bara den fossila energins kraftfullhet. I nuläget är dessutom det mesta av de satsningar som görs på "fossilfria" transportlösningar starkt beroende av fossil energi. För att t.ex. en elbil överhuvudtaget ska kunna ta sig någonstans krävs vägar som både ska byggas och underhållas, själva tillverkningen av bilen kräver förstås också resurser. När man tittar närmare på saken inser man att det mesta av denna energi kommer från fossila källor.

Med tanke på sådant har jag länge efterlyst en REALISM kring vad var slags mobilitet som är möjlig att upprätthålla med biodrivmedel och elektrifiering. Det kommer helt enkelt få enorma konsekvenser när vi nu skyndsamt ska göra samhället fossilfritt. Som upplysning drivs transporterna i världen ännu till 96 procent med fossil energi.

Men denna realism har varit svår att skönja i svensk debatt. Även inom miljörörelsen har det varit populärt att tro att vi med gröna, förnybara energilösningar ska kunna fortsätta tuta och köra ungefär som nu. Bränsleskiften och ny teknik ska göra så att vi smidigt klarar omställningen. Så att ingenting av mer grundläggande slag behöver förändras i samhället!

En förbluffande naiv syn på fossilomställningen som vi förresten nyligen även såg partiledarna excellerera i vid senaste partiledardebatt.

Med början med flygskamsdebatten förra året (som nu kan kännas som en annan värld!) har ändå fundamenten för vår tro på transportomställningen som en hyfsat smidig övergång från svart till grönt så sakteliga börjat rämna. För första gången hördes nu en bredare opinion ventilera åsikten att vårt flygresande kraftigt måste minska, helst upphöra. Med inslag av nyktra invändningar mot den hårdmarknadsförda tanken att vi ska kunna fortsätta flyga med biobränslen och elflyg.

Tanken på en framtid utan flyget började slå rot – och vi fick se nytända förhoppningar på järnvägen som färdmedel ut i Europa. Från att länge varit hopplöst uträknat blev tågluffande creddigare än all världens syrade hipsterkål.

När flygskamsdebatten gick som hetast för ett år sedan hade väl ingen kunnat ana hur snabbt en viruspandemi skulle ta en tillvaro utan flyg från abstrakt framtidsscenario till levande realitet för flertalet svenskar. Vår mentala beredskap för en flygfri framtid har onekligen stärkts!

Varningarna om en förestående konkurs för Norwegian i förra veckan ger bara ännu en påminnelse om trafikflygets bräcklighet.

På sistone har ytterligare en debatt blossat upp, som riktar sig mot en av hörnpelarna för hela fossilomställningen. Biodrivmedlen.

Tidigare har invändningar kunnat riktas mot enskilda biodrivmedel, när insikten drabbat om att de inte lever upp till de uppblåsta förhoppningarna. Ett exempel är hur etanolhajpen för 10-15 år sedan snart övergick i bakrus. Skillnaden nu är att biodrivmedlen ifrågasätts på Bred Front.

Den växande kritiken har särskilt tagit fasta på några saker. För det första att biodrivmedel från skog inte är någon klimatlösning. Det tar 60-120 år för ny uppväxande skog att fånga upp de växthusgaser som frigörs från den skog som avverkas för att bli till biodiesel eller etanol. Biodrivmedel från skog motverkar alltså fullständigt sitt eget syfte. Det bästa vi kan göra om vi snabbt vill få ner CO2-utsläppen är att låta skogen stå kvar. Tvärtemot skogsbranschens vilseledanden om att det optimala för klimatet är att skövla så mycket skog som bara möjligt. Men att låta skogen stå innebär på samma gång att potentialen för biobränsleproduktionen minskar drastiskt.

För det andra börjar alltfler nu ifrågasätta samhällets glädjekalkyler kring biodrivmedlen: om möjligheterna att kraftigt skala upp produktionen. I ETC, Sveriges Radio och andra media har det den senaste månaden flitigt pekats på problemen. För bara ett par veckor sedan kom den senaste forskningsstudien som visar på problemen. SLU-professorn Tomas Lundmark, inte känd som någon kritiker av biodrivmedel, fann till sin egen överraskning att den svenska skogen inte kommer kunna leverera tillnärmelsevis så mycket råvara för biodrivmedel som vad de flesta politiker tycks tro. Förhoppningarna är helt orealistiska.

Meningen var att Sverige skulle bli självförsörjande på biodrivmedel. Verkligheten är att vi – fastän våra på pappret utmärkta förutsättningar (Sverige har trots allt störst skogsarealer av alla EU-länder och väldigt mycket yta per invånare) – har blivit en storimportör. Men den dörren kan alltmer stängas. Den beryktade palmoljebaserade HVO-dieseln måste bort, även om många befarar att importen av palmoljediesel på kort sikt kommer öka pga reduktionsplikten (se nedan). Import av biodrivmedel från annan råvara (tall, raps, majs, sockerrör, etc) lär också begränsas i takt med att den internationella konkurrensen om denna ändliga resurs intensifieras.

Allt detta leder nu för det tredje till att målen om en kraftigt utökad reduktionsplikt framöver ifrågasätts. Alltså samhällets planer om att ytterligare öka inblandningen av förnybart drivmedel i fossilt. För så länge vår förbrukning av drivmedel inte minskar kommer detta kräva en rejält ökad produktion av biodrivmedel. Varifrån ska dessa komma?

Den som vill fördjupa sig närmare kring dessa och andra invändningar kring biodrivmedel kan med fördel läsa min bok Fartrusiga.

Det intressanta, som jag ser det, är nu att dörr efter dörr stängs ...

För om flyget på sikt är rökt och biodrivmedelsförhoppningarna inte kommer infrias är vi redan där på god väg bort från vår fartfyllt masmobila värld.

Vad återstår?

Ännu står förhoppningarna kring elektrifieringens möjligheter grundmurade. Långt in i samhällets gröna kretsar. Samma ETC-redaktion som på senare tid gjort upp räkningen med allt vad biodrivmedel heter, fortsätter okritiskt sjunga elektrifieringens lov.

Min gissning är att vi snart även börjar se igenom de storvulna förhoppningarna på hur elektrifieringen av våra transporter ska lösa allt till det bästa. Problemet är i grunden det samma som för biodrivmedlen. Alltså, totalt orealistiska förväntningar sett till vad som faktiskt är möjligt. Visst kan mycket gott sägas om elektrifiering, men den kommer inte hålla igång vår massmobila värld. Elektrifering är inte någon lösning för vare sig flyget – så länge vi nu talar om konventionella trafikflygplan för fler än 10-15 passagerare och som går på längre rutter – eller den oceangående sjöfarten. Möjligheten att i större skala elektrifiera vägtrafiken, inte minst den tunga, är av resursskäl starkt begränsade.

Ännu en dörr byggd på orealistiska förhoppningar kommer stängas. Och risken är förresten även stor att vätgasdrömmarna står inför samma öde.

Så dags kanske vi äntligen kan börja diskutera omställningen.

2020-11-17 14:33 | Fossilomställningen allmänt

Under våren har jag tillsammans med författarkollegan Arne Müller kört poden Vägval – på podspaning bortom pandemin (i ABF:s regi). Vägvalet i fråga handlar så klart om vilken väg samhället vill ta bortom Covid-19. För tidigt i våras fanns mitt i all bedrövelse en frisk vind av något annat. En frambrytande insikt runt om i samhället om det som omställningsrörelsen och sociala forum talat i decennier:

En annan värld är möjlig.

Jag hörde överallt människor som uppriktigt gladdes åt att samhället om än bara tillfälligt bromsat in. Som kritiskt ifrågasatte sin egen roll i tillväxtsnurran. Som återupptäckt den fantastiska natur som bara ligger där runt den egna knuten … eller hur ren luft kan smaka mitt i stan. Som såg något välgörande i att flygtrafiken stannat av och intalade sig att från och med nu blir det tåget. Och framförallt:

Hur Covid-19 gett samhället ett unikt tillfälle att starta om hållbart.

Så länge sen, ändå bara några månader. För plötsligt är det som att samhället kollektivt fått smak på något annat. Att allt ska bli som det var före krisen. Business as before.

Partipolitiken är redan där. Vi befinner oss plötsligt i ett läge där i stort sett alla partier inte bara vill pumpa upp flygtrafiken till vad den var före kollapsen – utan dessutom få den att fortsatt växa upp i det blå. Kosta vad det kosta vill av våra gemensamma resurser. Moderaterna annonserar hurtigt att man vill köra på full gas uppåt för flygets utsläppskurva medelst en massiv utbyggnad av Arlanda, och S-minister Eneroth som inte vill vara sämre uttalade häromdan att han hoppas på en kraftig ökning för flygtrafiken.

Var talet om besinning tidigare i år och om att flyget inte kan räkna med någon gräddfil framöver bara en dröm?

Vad moderater, socialdemokrater med flera alltså säger är att vi skiter högaktningsfullt i klimatet. Nej, man säger det inte rakt ut men det är den krassa innebörden.

Även politiker vars värderingar jag inte delar kan emellanåt visa en egenskap som väcker min respekt. Ärlighet. Jag föredrar helt enkelt politiker som inte hymlar om sina politiska prioriteringar och som framförallt talar klarspråk kring sina vägval vid helt uppenbara målkonflikter. Före den ack så vanliga politikertyp som svänger sig med pompösa tirader om mänskliga rättigheter och klimatansvar, eller om EU som garant för alla goda principer, men som när det kommer till skarpt läge – att en eller annan BNP-decimal hotas! – aldrig tvekar att blixtsnabbt svika exakt samma ideal.

Därför vore det renande för debattluften om Löfven och Kristersson kunde säga som det är. Att kära svenska folk ni kan glömma att vi kommer stå upp för klimatet i något sammanhang där detta riskerar lägga minsta lilla sordin på BNP-kurva eller en enda förlorad röst till våra partier. Arlandas expansion och Förbifart Stockholm må vara resoluta steg mot klimatkollapsen men för oss avgjort viktigare än att avstyra denna.

Med den uppriktigheten hade debatten fått en nollpunkt att ta spjärn emot.

2020-06-24 14:27 | Flyget